Kärlek, skratt och tårar

För ca 2år sen var jag med om en händelse som verkligen skrämde livet ur mig, efter det har poliser och allt varigt inblandat. Jag var till och med på förhör.

Det var en helt vanlig dag efter skolan då jag och Agnes drog till Stallet för att ta hand om vår medryttarhästar (ingen av oss rider längre). Det var i början av vintern, det var mörkt och kallt. Vägarna hade börjat bli hala av is. Men vi tog glatt på oss reflexer och hoppade upp på hästarna och red ut i vintermörkret. Efter en bit kommer vi upp för en backe, och vi hör en hund skälla högt och länge. När vi ridigt en bit längre fram blir hundskällen högre och mer agresiva, och vi ser et starkt ljus i en buske. Sen reser sig någon upp från buskarna och vänter sig mot oss. Den starka Nattlampan lyser oss och hästarna i ögonen. Hästarna börjar oroligt snurra runt och satte sig på rumpan.

"Ursäkta, skulle du kunna släcka lampan, hästarna blir jätterädda" säger jag vänligt till Mannen i buskarna.

Då börjar han gå mot oss och skriker "Är ni dumma i huvudet jävla idioter"
Hästarna börjar halka omkring på isen och vi börjar få smått panik. Vi ser oss om kring och ser en grusväg som leder in oss en bit i skogen. Vi rider in och hoppas på det bästa. När vi vänder oss om ser vi att mannen följer efter oss och skriker. "Fan" tänker jag och vi driver på hästarna som i panik nästan galopperar på stället.

Sen ser vi.. Vägen tar slut och det enda sättet att ta sig tillbaks är att rida från det håll vi kom ifrån. Vi vänder på hästarna som genast blir rädda för det starka ljuset som mannen lyser på oss.
Agnes säger till mig " vad ska vi göra"?
Då börjar mannen skrika att han vill att vi ska försvinna och hotar oss med att han ska skada och slå oss. Han tar upp något ur fickan och Agnes blir så rädd att hon bara sitter still och knappt kan röra sig.

Vi tänker .. vafan nu är dte kört. vi är ensamma på en gränd med två panikslagna hästar och en man som hotar oss med döden. Paniken bara stiger och stiger i oss. Det är då mannen bara är några meter bort från oss. Jag säger till Agnes " BARA RID FORT SOM FAN!, RID PÅ HONOM OM DET BEHÖVS"
Agnes ser på mig och sen manar vi på hästarna framåt.

När vi kommer ut ur gränden är vi dumma nog och rider åt höger (stallet ligger åt vänster). Men i den stunden kunnde vi inte tänka. När vi kommer bort en bit börjar vi båda prata/gråta/skrika. Vå måste tbx, och rida förbi gränden där mannen var. vi viste ju inte om han forfarande följde efter oss. Men vi tar till oss mod och rider fort som F*n. Vi ser inte till mannen, men vi har inte så mycket till att kolla efter honom, Hästarna är så uppe i varv att bara att försöka hålla sig kvar i sadeln var svårt.

När vi äntligen är framme i stallet trillar Agnes av sadeln av rädsla och bara ligger i en hög och gråter. Med två panikslagna hästar försöker jag prata med henne. tillslut kommer vi in i stallet och ställer hästarna i boxarna. Mannen kunnde lika väl vara utanför stallet och vänta på att vi skulle komma ut. Efter en stunds gråt ringer Agnes till hästens ägare och då berättar hon att det finns en man i den skogen där vi brukar rida som är sjuk i huvudet som försöker köra på folk och hästar. Att han är ute och putsar träd i skogen och alltid går omkring med sin yxa. Då får vi ännu mer panik.. hade han tagit upp en yxa då när vi var i gränden?

Efter denna händelsen polisanmäldes mannen, inte för första gången. Och den blev många polissamtal.
Jag kan säga, att jag fortfarande rädd när jag går förbi det stället. Eller när man ser hans bil (jättelätt att känna igen, en blå skåpsbil med registreringsnummer TUT) Därifrån han fått namnet "tutgubben"



så se till att vara fösiktiga när ni är i Torna Hällestad, allt kan hända!